Reflexion.

Min bilruta visar tydliga tecken på vart vi är på väg. Sommaren är definitivt död, hösten ligger och rosslar på en bädd av löv och vintern står ivrig och kallt flåsande bakom varje husknut.

I dagens webbupplaga av NA står att läsa att SMHI utfärdar snövarning för Örebro län i morgon. Varningen innebär "... vissa risker för allmänheten och störningar för en del samhällsfunktioner". Risken för allmänheten är väl stress och frustration över att alla billiga flygstolar till Costa del Sol tar slut på en kvart. Och för samhället? Tja, att människors arbetslust avtar något då de inser att det faktiskt är åtta-nio månader till en riktigt varm soldag igen. 

Vintern var visst ivrigare än någon av oss hade kunnat förutse.

Ett större välkänt pensionsbolag har en annonskampanj på nätet där man kan få se hur man själv kommer att se ut som 70-åring. Kul tänkte jag och testade.

Och resultatet? Hm. Ja inte ser jag då ut att vara 70. Jag ser ut att vara fotograferad med en 1-megapixelkamera, utskriven på ett dåligt fotopapper som man lagt i ett lutbad en månad, stampat på det med spikskor för att sedan fotografera av det igen med samma sunkiga kamera.

Bluff och båg är vad det är. För ser jag ut så där när jag är 70, då ska jag nog runda av vid 69.

I går var det en fantastisk höstdag. Solen sken och fåglarna vrålade. Camilla, David och jag tog oss en promenad längs Svartån och in mot stan. Här är lite bilder från vår utflykt. Fler bilder på Flickr.  

Inköpta idag: Tom Malmquist "Fish in a tear" och Carla Bruni "Quelqu'un m'a dit". Ska lyssna på dem i bilen. Återkommer med reaktioner.

Uppdatering: Nu har jag lyssnat. Tom Malmquist är som en korsning mellan Bob Dylan och en sydstatscountryartist, fast med mycket speciell röst. Och modernare. Klart intressanta låtar, men lite dåligt varierade. Många låter lite för lika. Carla Bruni är lågmäld, gitarrsmäktande och väldigt fransk. Serge Gainsbourg goes 2000-talet. Rejält bra.

Jag missade naturligtvis Tomas Andersson Wij på Konserthuset i går kväll. Jag fick tipset flera månader sedan, men inte fanns det kvar i min hjärna inte. Ovanligt? Nej. Irriterade. Ja. Fredrik var dock där: Det blev ingen "Landet vi föddes i", men väl "Tommy och hans mamma". Och den låten går inte av för hackor.


Som plåster på såren så blev jag inbjuden till Svenska Ken Shabbysällskapet på Facebook. Det är gruppen för oss som gillar Monty Pyhons figur Ken Shabby, ni vet han som städar offentliga toaletter. Om inte, kolla här:

Jag har totalt fastnat för tv-serien Battlestar Galactica, en science fiction-serie om hur omkring 50000 individer, de sista överlevande av den mänskliga rasen, flyr kors och tvärs genom universum, ständigt jagade av sina banemän, en bunt riktigt läskiga halvmänskliga halvrobotar, som inget hellre vill än att spränga de sista resterna av mänsligheten i småbitar, så att de får helt universum för sig själva.

Undras varför egentligen, universum som är ett sådant stort ställe.

Hursomhelst. Ikväll har jag sett det tjugonde och sista avsnittet av säsong tre. Säsong fyra kommer inte igång förrän i februari 2008. Väntan är (som Peter Harrysson skulle ha uttryckt det) olidlig.

Idag var det dags för pass nummer två på gymmet. I förra veckan var vi ett gäng från jobbet. Idag var jag ensam.

Jag gjorde ett tappert försök att se ut som om jag hörde hemma där och att jag visst vad jag gjorde. Tittade inte någon direkt i ögonen, gick resolut fram till maskinerna. På med vikter, började dra och bända. Och det funkade tror jag. Jag smälte nog väl in med alla andra som drog och bände. Jag var mr Stonefejs.

Men jag hade glömt lappen. Lappen som var min kompletta guide till maskiner och vikter. Nu höftade jag lite hit och dit. 25 kilo? 30? Ok, provar. *draaar* Jävlar vad tungt. Måste minska, utan att någon ser. 20 kilo. Lagom. Men vad mesigt lite det ser ut på maskinen. Ok, inte kolla ögon. Fokusera på att dra och bända.

Nästa gång blir det nog ännu lättare att hålla masken. För egentligen ville jag bara ställa mig upp och förklara för alla att "Jag gör det här bara för att jag vet att det är bra för kroppen, i förebyggande syfte liksom".

Fast det hade nog inte varit någon bra taktik för min framtid på gymmet.

Det är ju helt otroligt. Det har gått nästan en hel allsvensk säsong och jag har inte satt min fot på en enda ÖSK-match. Och då bor jag ändå fem minuter från arenan. Jag har sett folk hela våren och sommaren strömma till och från matcher, men aldrig kommit mig för att gå själv.

Förrän i kväll. ÖSK mötte Helsingborg och vann med 4-3. Kul med många mål och bra spel. Och så var det ju strålande väder också. Nästan 20 grader och regnfri himmel.

Nu ska jag bara gå på lite andra sportmatcher också, som LIF Lindersberg i handboll till exempel.

Och idag var jag trigger happy: Fler bilder från ÖSK-Helsingborg på Flickr.

Förra gången jag satte min fot (fötter faktiskt, eftersom hela jag var inne på gymmet) på ett gym var 2001, då jag precis hade flyttat till Antwerpen i Belgien. Jag kände inte en käft i stan, och jag var sugen på att jobba lite med kroppen eftersom jag jobbade som programmerare.
Så jag gick till ett gym. Där fanns toppmoderna maskiner där man knappade in en pinkod så ställde den in vikter och allt åt en. Hur bra som helst. I tre månader stod jag ut den gången.

I går följde jag med ett gäng kollegor till ÖKK i Idrottshuset, fem minuter från lägenheten. Jag är åter sugen på lite fysisk ansträngning, samt att jag vill förebygga ryggont framöver. Jag har ju fortfarande ett stillasittande jobb. Innebandyn och squashen ger min kondisen och gymmet ska ge mig styrkan. That's the plan, anyway.

ÖKK är långväga ifrån toppgymmet i Antwerpen. Inga pinkoder här inte. Maskinerna är superanaloga. Man ställer in vikten genom att flytta en pinne upp och ner i en hög med vikter. Men det funkar. Jag gillar enkelheten. Och A agerade personlig tränare och hjälpte mig med maskiner, vikter och tekniken.

Men frågan är hur det är med disciplinen... Hur länge står jag ut? För handen på hjärtat: Kul är det faan inte.

Kommer jag att slå tre månader?

Den gode D har köpt två dvd:er med tv-serierna som föregick Monty Python: At Last The 1948 Show (med bla John Cleese, Graham Chapman och Marty Feldman) och Do Not Adjust Your Set (Michael Palin, Terry Jones, Eric Idle).

Slutsats: En del kul sketcher. Men Marty Feldman kvalar in som Mr Jag-kan-inte-leverera-en-punchline-på-ett-trovärdigt-sätt 1967. Tur att Monty Python gjorde sig av med punchlines. Och Marty Feldman.

Idag börjar Solheim Cup och bataljen mellan Europa och USA på Halmstads golfklubb. Tävlingen sänds på SVT24, men jag har inte någon tv här på jobbet. Varför kan inte SVT köra mer sånt här via SVT Play på deras hemsida, som de gjorde med friidrotts-VM?

Gaah!