Reflexion.

En röd bil och ett Shell hyrsläp. Kille i keps bakom ratten. Målet: avlastning i mitteningången på huset. Två vägar att välja på: Den svåra, krokiga, knaggliga vägen rakt fram med många hinder som kräver rätt avancerade backningskunskaper, eller den enkla vägen runt ett cykelförråd där det bara var att köra rakt fram.

Killen i keps valde den svåra, krokiga vägen. Naturligtvis. I femton minuter höll han på. Fram och tillbaks, fram och tillbaks. Alla som tittade på blev mer och mer roade av hans idoga arbete bakom ratten.

När kvarten hade gått (han hade då kommit halvvägs längs den svåra, knaggliga vägen) gav han upp. Svalde stoltheten och tog den lätta vägen i stället.

Det tog 32 sekunder, sen var han framme vid dörren. Han drog ner kepsen lång över ögonen och tittade i marken när han klev ut. Som en skadeskjuten fågel.

Manligheten - Släpet: 0-2.

På fem timmar hade flyttgubbarna packat resten av radhuset, stuvat in det i sin lilla lastbil (de fick åka tre vändor totalt) och öst ut det i trerumslägenheten. Helt otroligt effektivt.

Men allt är kaos. Inget har en aning om var saker och ting finns. Det är väl nackdelen med att inte packa själv. I radhuset tilldelades vi en bit av köksbänken som en "fredad zon". Allt annat hamnade i kartonger. Precis allt.

Så nu leker vi "Finns i sjön" bland kartonger och möbler i trerummaren, som för övrigt ser ut som en illa spelad omgång Tetris.

Fan vad gamla människor är omständliga, gnälliga, lättirriterade och negativa ibland. Speciellt om ett bohag ska flyttas efter 29 år på samma ställe. Blä.

Jag är mentalt helt slut.

Men nu står 180 kvadratmeter prylar (utrensat och noga utvalt visserligen) i kartonger och lådor i två rum på markplan. Ser ut som slaget vid Lützen i Lundby nu. Fast på ett bra sätt. Helt otroligt vad det går undan när professionella flyttgubbar sätter fart.

I morgon sker den geografiska flytten. 180 kvadrat radhus blir 79 kvadrat trerummare.

Säga vad man vill om Carola, men jag säger bara så här om vinsten i Medlodifestivalen i lördags: Helvete vilken pipa hon har. Grymt imponerande.

Sista hyllan nermonterad, sista högen med skrot körd till återvinningscentralen i Mellringe. Sista lördagsmiddagen uppäten vid köksbordet hos föräldrarna i Lundby.

På torsdag är stora flyttardagen. Och fredag. Och lördag. Och söndag. Puh.

När det ska backas med bil och släp är det inte så mycket skickligheten som avgör om man ska ge sig på det eller inte. Det är prestigen. Och manligheten. Varför är det manligt att backa med ett släp? Eller är det bara något som jag fått för mig?

Hur som helst, jag la all prestige och manlighet på hyllan idag. Att backa med släp och svänga runt gathörn på snösmala cykelvägar mellan radhus är inte att rekommendera. Jag hakade av bihanget och knuffade det runt svängen, backade bilen intill, hakade på igen och körde nöjd och svettig därifrån.

Manligheten - Släpet: 0-1.

Tack J för all hjälp, guld värt.

Brev från Pliktverket i Karlstad i lådan idag. Så här stod det:

"Pliktverket upphäver din inskrivning för värnplikt eftersom du inte längre är krigsplacerad.


Enligt 3 kap. 12 § lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt är du krigsplacerad i högst tio år efter det senaste tjänstgöringstillfället. Eftersom du inte tjänstgjort de senaste tio åren har din krigsplacering upphört och då ska din inskrivning upphävas."


Jag antar att Sverige numera anser sig klara sig utan min hjälp hädanefter.

Mor och far ska flytta. De lämnar Lundby och radhuset och intar Rosta och en trerummare. Huset är nybyggt och idag var det besiktning. Allt såg tipptopp ut, inga anmärkningar.

Den 17 mars flyttas bohaget av en flyttfirma. Jag både längtar och bävar. Starka och frivilliga armar anmäler sig till mig senast på måndag.

Jag har just upptäckt ett otäckt stort hål i en söm på min högra lädervinterdoja. Hålet är olyckligt placerat med öppningen uppåt, så att säga, vilket innebär att all snö och allt vatten som hamnar på skon kommer att rinna in där.

Jag kände det idag när jag vandrade omkring i pudersnön. En liten blöt fläck på strumpan blev snabbt en stor blöt fläck på strumpan. Och vatten lär det ju bli gott om när all snö ska smälta.

Pensionsdags för läderpjucken, med andra ord.

Klockan är 6
och att bläddra i min morgontidning
är allt jag förmår
kriser överallt
men jag bryr mig inte
när jag räknar får
hoppar på en buss som går i snigelfart
kan inte någon få liv i chauffören snart
fotar bort ett lik
tar hans plats och somnar om


Jag vill inte sitta
vid en skrivmaskin
och få betalt i rikskupong
jag vill inte sitta
på en stol och likna
en maskin på tomgång


Jag vaknar till och jag tittar upp
med en suck stirrar jag på mitt bord
tusen papper och kaffesump
fyller år på vårt kontor
monotoni i all oändlighet
gör tankeverksamhet till en raritet
måste härifrån innan jag begår ett mord


Jag vill inte sitta
vid en skrivmaskin
och få betalt i rikskupong
jag vill inte sitta
på en stol och likna
en maskin på tomgång


Hon lider mot 5
jag sitter ensam vid min maskin
alla har gått
men jag är kvar
mitt i en överdos av rutin
men ingen drog kan ge mig kraft
att orka gå hem
eller få mig hit imorgon igen




Någon som känner igen texten? Nehepp. Henzel & Thors, anno 1990-tal. Våldsamt bra.
Någon som vet var man kan få tag på cd:n, förresten?

Och nej, texten handlar inte om mitt nuvarande arbete där jag trivs oerhört bra och längtar till varje morgon. Så det så.

Och tack D för textbidraget.

Snö snö snö, snö snö. Snö snö snö snö, snö snö snö snö snö. Snö snö, snö? Snö, snö snö snö.
Snö snö snö snö snö snö snö, snö snö! Snö snö.

Morr.

Det är märkligt det där med innebandymatcherna på söndagarna. Det verkar som jag spelar bättre när jag är riktigt trött, och helst, aningen bakfull. Märkligt. Borde ju vara tvärt om, tycker jag. Idag var jag både trött och lätt bakis och det gick skitbra. Heja mej.

Anledningen till huvudvärken: Utekväll igår, gned golvplankorna på Strömpis med en miljon andra människor. Ny taktik provad: Vi gick ut redan klockan 22.15 för att undvika köerna (det var ju lönelördag). Och det funkade hur bra som helst. Noll kö ute, noll kö i baren för första ölen, noll stress och härliga ytor på dansgolvet.

Samma taktik ska vi prova framöver också.

Men nu är det soffan som gäller. Och Palmedokumentär. Vilken i ordningen har jag glömt. Undrar vilken innovativ vinkel den har den här gången?

Det är något väldigt rofyllt att titta på femmilen på skidor. Det var något vi alltid gjorde hemma när jag var liten, så det känns som ett sånt där skönt barndomsminne. Fast det sker nu, också.

Heja Södergren!

Så här dråpligt kan det bli när slumpen (?) får styra över reklam och artiklar på Aftonbladet.se:

Den står i kylen, fylld med kyckling med ädelostsås och några makaronliknande saker. Rätt gott, men jag är inte inte sugen på geggan. Men mitt samvete hindrar mig från att gå ut genom dörren och inhandla nylagad mat.

Jag ska konfrontera lådan en gång till, tête à tête, och kanske ändå trycka i mig innehållet.

Det är i dessa lägen som en fredagspizza känns som den bästa idén sedan hjulet.