Reflexion.

Det blev Socker till slut. Namnet alltså, på den lilla hårbollen. Elisabeth vann (om det nu hade varit en tävling). Socker tycker om att leka med sådana där mjölkpaketsflärpar (de man drar av när man öppnar paktet) och att attackera den fem gånger större och tuffare Derry. Hon tycker också om att bli fotograferad, till husses stora förtjusning. Hon liksom börjar åma sig och se så där extra fotogenique ut. Född modell.

- Som en Tyra Banks, sa L.
- Fast tvärtom då, sa jag.
- Vadå tvärtom? sa L
- Ja, helvit. Tyra Banks är ju mörk.

Igår var det fototajm. Här ovan är fyra bilder, några fler finns här på Flickr.com.

Jourhemmet på Nygatan har fått två nya medlemmar. Sockervadd, på bilden jagandes ett snöre, är tolv veckor. Hennes mamma heter Bruni och har järnkoll på dottern. Derry får passa sig. Inte leka för intensivt. Inte komma för nära.  Då åker han på däng.

Det har varit lite dåligt med uppdateringar på kattfronten på sistone. Så bakgrunden till allt detta är följande: Leo, som satt under badkaret i två månader, fick ett nytt hem eftersom han inte visade tecken på förbättring. Han klarade inte riktigt av Derrys sällskap. Efter Leo kom Missan. Hon satte sig också under badkaret, men bara i två veckor. Sedan kom hon fram och började socialisera med Derry. Men sedan började Missan löpa. Inte bra. Hon gick och småskvätte både här och där och Derry var på henne som en igel. Så henne fick jag lämna bort också.


Istället fick jag Bruni och Sockervadd. Reserverade de första dygnen, Bruni jamade som en galning om nätterna. Men det går bättre och bättre.
Tusan vet om inte Sockervadd blir permanenta katt nummer två på Nygatan.

Dagens sjukaste sajt: Cats That Look Like Hitler. Vansinnigt vansinnig, enormt rolig.

Nu har även Derry hittat sig ett krypin i den för katter så populära Ikeahylllan. Här har han till och med klämt sig in mellan mina dvd-filmer och ligger på något sätt bakom alltihop. Ni kan ju gissa vad som hände när han skulle gå därifrån.

Jag har haft en sjukdag hemma och Derry har varit på ett strålande humör. Han har farit runt i lägenheten med sin favoritleksak, råttan, hela dagen. Råttan har ju gått i arv och börjar bli lite sliten i kanterna, så vi får se hur många fler mordförsök den överlever innan den faller i småbitar.

1.  2.  3.

1. Båda katterna i burarna inför avfärd.
2. Derry innan veterinären
3. Derry efter veterinären, trött och vinglig

Jag fick tag på bägge katterna till slut. Jag fick visserligen jaga Leo genom lägenheten, vettskrämd inför uppståndelsen lade han benen på ryggen. Men han gjorde misstaget att smita in på muggen igen. There is no escape from the mug, I tell you.

Väl hos veterinären fick de båda lugnande medel och blev skönt lulliga bägge två. Derry somnade som en stock. Id-märkning, rensa öron, vaccination, kloklippning. Allt gick i ett huj och utan ett pip (eftersom de var drogade, lucky bastards). Och rakning. Gud vad hår han har, Derryponken. "Lite perser i honom", sa veterinären. Jo jag tackar jag. Jag hade två katter med mig dit. En och en halv följde med hem. Den sista kvarten lämnade jag i en soptunna. Shit. Jag har en nakenkatt. Bitvis i alla fall. Men jag tror att han är glad över att tovorna är borta.

Kommande problem: Jag måste medicinera dem. Derry ska få örondroppar två gånger per dag, Leo ska ha en halv penicillintablett två gånger per dag. I tio dagar. Hur lätt kommer det att bli med en katt som inte vill sitta i knät och en som är skyggare än jag vet inte vad? Hur tusan ska jag göra? Idéer mottages tacksamt.

På torsdag ska både Derry och Leopold träffa veterinären, för en hälsokoll. Derrys ska rakas, kloklippas, öronrensas och vaccineras. Leopold ska också vaccineras och avmaskas. Dessutom har han troligen mask som gör att han mår rätt risigt nu. det är troligen också därför han varit så skygg. Sjuka katter gömmer sig.

Att ta Derry till doktorn är inga problem: Bara att lyfta upp och placera i transportburen. Men Leo. Under ett inkaklat badkar. Vad gör jag nu? Hur får jag ut honom? Det är i det här läget som jag är så oerhört tacksam att jag som ung parvel satt och glodde på det populärvetenskapliga och ingenjörsmässiga tv-serien MacGyver. Det kommer väl till pass nu.

1.  2.  3.  4.

Problem 1: Leo sitter under ett badkar. No way in hell att jag kommer åt honom där inne. Jag måste på något sätt få ut honom från badrummet och täppa till rensluckan (och samtidigt beröva honom sitt trygga gömsle).
Ågärd 1: Bygga nytt gömsle. (Det är nu MacGyvertakterna sätter in). Jag hittar en gammal banankartong som jag höjer 8 centimeter och skär ut en ingång. Taket förses med en löstagbar lucka genom vilken jag kan lyfta ut honom när han ska in i transportburen. Gömslet placeras intill toaletten, nära det förra stället.

Problem 2: Leo går aldrig långt från badrummet, när han väl tittar ut. Vanligtvis sitter han strax utanför dörren och vid minsta tecken på fara slinker han in under badkaret igen. Jag kan omöjligt närma mig.
Åtgärd 2: Bygga en fjärrkontrollerad dörrstängningsmenkanism. Efter en stunds tänkande (på MacGyver) kommer jag på det. Jag tar ett långt snöre, knyter det i dörrnyckeln (som sitter fast), trär snöret genom badkarsavloppspluppens hållare på väggen och traskar ut med snöret ända till köksbordet. Mekanismen provas och fungerar.

Jag behöver inte vänta länge vid köksbordet innan jag hör rörelse inne på toaletten. Leo är ute ur hålet. Men kommer han ut genom dörren? Jodå, han smyger sig ut efter ett par minuter, sätter sig till rätta en meter från dörren. Det är nu det gäller. Jag drar försiktigt försiktigt i snöret och dörren glider ljudlöst igen bakom honom.

Gottcha.

När jag närmar mig upptäcker han till sin stora fasa att dörren är stängd. Han tar därför sin tillflykt till under sängen. Och där slutar historien för idag. Vi får se om han upptäcker sitt nya gömsle i natt. Annars känns mitt tittande på MacGyver förgäves. 

Jag är kattvakt å en och en halv vecka åt Hannas två hårbollar Kärstin och Majsan (Hanna själv har farit till Skottland). De kom hit i lördags och har intagit Nygatan med nyfiken försiktighet. Kärstin är lite modigare och har både lekt och suttit i fönstren och gosat i knät. Majsan däremot har mest suttit under sängen och sprungit och gömt sig vid minsta ljud från mig eller mina grannar.

Men idag har hon också börjat vara mer synlig. Hela eftermiddagen och kvällen har ägnats åt att jaga livet ur en leksaksråtta/mus: Sparka på den, tugga på den, slänga upp den i luften och jogga runt med den mellan rummen. De har till och med turats om med grymheterna. Först Kärstin i tio minuter, sedan Majsan. Och sedan om igen.

Här är några bilder från slakten. Få se nu om jag kan skilja de två åt, de är grymt lika...

1. 2. 3. 4.
5. 6. 7. 8.
9. 10. 11.
12. 13. 14.
15. 16. 17.


1. Majsan under sängen, bevakar sitt byte.
2. Kärstin försökte sno musen, men det gick inte.
3, 4, 5: Musen får sig en omgång på röda mattan.
6: Kärstin har tagit över och Majsan tar en paus.
7: ... eller var det tvärtom...?
8: Rör inte min råtta.
9: Majsan hos porträttfotografen.
10, 11: Råttfotboll.
12: Majsan gnager.
13, 14, 15: Kärstin ger leksaken en omgång på köksgolvet.
16: jakt i vardagsrummet. Inte ens en orutinerad fotograf hinner med i svängarna.
17: ... som sagt.

Idag for de till sitt nya hem, Sickan och Brorsan. De ska bli utekatter vid sjön Lången, ungefär. Perfekt liv för en katt, trist att sitta på en balkong i stan. Roligare att jaga riktig mus av kött och blod än att jaga en plastklump med konstgjort hår på.

Men lite tomt är det allt i lägenheten. Inget tramp av små fötter på maggen, inget knaprande på torrfoder, inget spring runt runt i rummen, inga cat fights och ingen bajslukt på toan.

Här följer några bilder från deras karriär som jourhemskatter på Nygatan 60. Enjoy.



Ännu fler bilder på Flickr.com.

Vi säger ett stort grattis till hårbollarna Sickan och Brorsan som idag, den 8 juni, fyller aktningsvärda 1 år. På bilden smaskar de på en för dagen specialtillagad rätt à la Erik, Rödspätta-guck med géle. Klurig rätt. Och plåtburken var den svåraste att få fason på. I bakgrunden väntar kattgräset som smaskig dessert.