Reflexion.

Apropå mitt förra inlägg om det bisarra bruket av stjärthanddukar.

Rätt många år sedan, under gymnasietiden, var kompisgänget hembjudet till en i gänget på födelsedagskalas. Hon bodde då fortfarande hon sina föräldrar, som brukligt är i den åldern. Vi var rätt många gäster, så båda våningsplanen i villan användes, speciellt vid toalettbesöken (den stora toan med dusch och sådant fanns upptill och en liten gästtoa på nederplanet).

En i kompisgänget, låt oss kalla honom M, behövde under festen av någon anledning tvätta händerna. Han gick till stortoan på övervåningen och lämnade, som tur var, dörren öppen. Han tvättade sina händer med tvål under ljummet vatten, vände sig om och skulle just ta fast första bästa handduk som hängde på en krok på väggen. Då hörs ett förfärat skri i korridoren utanför och mamman i huset störtar in, och fäller den numera odödliga kommentaren:

"Neej, inte den! Det där är Ingvars stjärthandduk!"