Reflexion.

När man var liten blev man itutad att man måste gå ut och leka när det var fint väder. Att sitta inne vid solsken var en styggelse. Jag drar mig särslikt till minnes en händelse när jag var i lekisåldern ungefär. Solen sken och fåglarna pep. Jag skulle vara ute med mina grannkompisar Karin och Kristin. Men vi struntade i förmaningarna och smet ner i Kristins källare och kollade på Bamse på video istället. Och det blev ett himla liv när mina föräldrar fick reda på det.

Det är säkert likadant för andra barn idag. Jag undrar varför. Som barn var det väl minst lika kul att vara ute och leka när det var dåligt väder? Vattenpölar, lera, gummistövlar och sydväst. Hur kul som helst. Kanske har det något att göra med det klimat vi begåvats med på våra breddgrader. De fina och soliga dagarna är i minoritet, därför måste man ut och ta till vara alla solstrålar.

Det lustiga är att denna känsla, att jag måste vara ute när det är fint väder, sitter i än idag. I skrivande stund skiner solen utanför fönstret och jag vill inget hellre än lägga mig i soffan och kolla på Lost. Men mitt samvete sätter stopp. Jag kommer strax att snöra på mig skorna och ge mig ut en sväng på stan.

Inte för att jag egentligen vill, utan för att solen skiner.