Reflexion.

Jag gick ut för aggressivt i de två första givarna. Jag följde med i spelet, lade upp ytterligare 400 kronor på den gula randen på spelbordet. Check. Höjde 200 på en egentligen omöjlig hand. Det gick åt pipan förstås.

Jag är i Sundsvall på Casino Cosmopol i den gamla anrika tågstationen. Det är onsdag kväll och jag är här med branschkollegor från åtta andra dagstidningar efter en intensiv mötesdag. Det är mitt, och en del andras, första gång på ett riktigt kasino. Spelandet har liksom aldrig intresserat mig, trots att jag bodde i Sundsvall i flera år efter att kasinot öppnades.

Vi ska få lära oss spela poker. Vi är tjugo personer runt två bord och får en genomgång av historien, reglerna, termerna och tricken. Efter genomgången kör vi en bordsturnering. 2500 kronor i spelmarker ligger framför varje spelare. Fejkpengar, givetvis, men pulsen dunkar som en anabolstinn slagverkare.

Och det går åt pipan förstås. Mina djärva satsningar och försök till att bluffa lämnar mig med en ynklig hög med 50-kronorsmarker efter bara fyra rundor. Maria däremot har kammat hem några storpotter och högen med de rosa 500-kronorsmarkerna växer.

Men sedan händer det. Jag går "all in" med det sista jag har. På handen ett par i åttor. På bordet två åttor och en knekt. Jag sitter alltså på ett fyrtal. Jag sopar banan med den handen och min markerhög ser med ens mer respektabel ut.

Det var första gången som jag spelat "riktig" poker. Och jag lyckades vinna hela bordstureringen. Men frågan är om det är bra eller dåligt. Det är kanske bättre att ha haft en stor pott och sedan förlorat allt än tvärtom. Easy come easy go. Nu tror jag ju att jag är oövervinnerlig.

Någon som känner till en bra pokersajt, förresten?