Reflexion.

Det här är ju tamejfan helt sjukt. Jag gjorde det igen på hemresan. Inte riktig samma sak, men inte långt ifrån.

Så här var det. När jag bokade hela resan här hemma, i god tid innan avfärd, var tanken att åka Ryanair från Düsseldorf (Weese) till Nyköping/Skavsta, sedan därifrån med flygbussarna till Stockholm och till sist med Swebus Express hem till Örat. Fine. Så långt alles gut.

"Men", sa M som jag besökte i Holland, "varför åker du inte med SJ direkt från Nyköping till Örebro? Det blir både billgare och går snabbare."

Jag kollade med SJ på Internet och mycket riktigt. Jag kunde åka Nyköping -> Örebro med buss och tåg via Katrineholm och Hallsberg för en billig penning och dessutom komma hem klockan 22 istället för 01. Perfekt tänkte Erik och bokade biljetten.

Detta var dagen innan hemresan, alltså i fredags kväll.

Flyget från Düsseldorf till Nyköping gick perfa. Jag var på rätt flygplats, behövde inte springa en meter och min ryggsäck ploppade ut på bagagebandet efter ynka tio minuters väntan. 

Bussen skulle gå från Nyköpings busstation klockan 19.15. Jag lämnade flygplatsterminalen bakom mig med lokalbuss klockan 18.20. Gott om tid således att först hämta ut biljetten på tågstationen. Med biljetten i hand och hela tjugo minuter till godo innan avgång hann jag till och med äta en burgare.

Och alltför väl var väl det.

För det kom ingen buss. Klockan blev 19.15 och sedan 19.20. Ingen buss. Jag blir både arg och rädd på samma gång. Inte igen, tänker jag, samtidigt som jag slår numret till Länstrafiken för att ta reda på vad som står på.


Jag: Hej, jag väntar på en buss på Nyköpings busstation som skulle gå 19.15 mot Katrineholm. Men det kom ingen buss.

Kundtjänsttjejen: Idag? 19.15? Nej det går ingen buss då.

Jag: Men jag har ju en biljett där det står att den går. Idag. 19.15.

Kundtjänsttjejen: Konstigt. Du får vända dig till SJ, det är dom som har bokat biljetten.


Nu var jag förbannad så jag kokade. Vad jag tänkte låter sig inte skrivas ner i ord, det är nog direkt åtalbart. Skulle resan gå åt pipan igen, på grund av SJ? Jag ringde kundtjänsten och får tala med en Daniel på SJ i Östersund. Jag förklarar min prekära situation.


Daniel på SJ i Östersund (knappar på datorn): Nej, du har ju rätt. Det går ingen buss. Mycket märkligt.

Jag: Just det. Hur löser ni detta? Jag måste till Örebro i kväll för jag jobbar i morgon. (Jag drog en vals i hopp om att han skulle säga "jamen då ordnar jag en taxi till dig som kör dig till ytterdörren")

Daniel på SJ i Östersund: Du förresten, vad har du för bokningsnummer?

Jag uppger mitt bokningsnummer.



Daniel på SJ i Östersund: Men du har ju bokat i augusti.

Jag: Va?

Daniel på SJ i Östersund: Det är ju fel månad.

Jag: VA?! har jag bokat fel månad?!


Som ni alla förstår var sammabrottet nära vid denna tidpunkt. Jag insåg att jag hade gjort det igen: Klantat till det. Rejält. Daniel på SJ i Östersund försöker i säkert en kvart att hitta alternativa sätt att ta sig till Örebro denna lördagkväll, där klockan nu hunnit bli runt 20. Men Daniel på SJ i Östersund hittar inget.

Jag inser att jag är strandsatt i Nyköping. Återstår bara en sak. Att lägga sig platt.

Jag ringer mamma.

Mamma, som under vilka omständigheter som helst skulle komma till min undsättning, har dock druckit ett glas vin till lördagsmiddagen och vill klokt nog inte köra bil. Så hon kontaktar väninnan A som genast ställer upp. Vilken hjältinna.

Så mamma och A får sätta sig i bilen och köra mot Nyköping i skymningen. Allt på grund av min klantighet. Klockan midnatt var vi hemma i Örebro igen och min tacksamhet känner ännu inga gränser.


Ett tips till alla som ska resa med mig i framtiden: Gör inte det. Eller se till att jag inte har något med bokning, resevägar eller några former av beslut att göra. Basta.

Efter att ha sett alla trötta, halta skavsårsfötter defilera in i Nijmegen idag vete tusan om jag skulle vilja gå 4-daagse, den berömda fyrdagarsmarchen här i området. Tjugo mil på fyra dagar, fem mil per dag, lockar inte särledes. Just nu i alla fall. Kanske kommer jag på andra tankar om ett par år. Tjugo trettio år så där.

Äntligen uppkopplad igen. Nu är det dags att berätta allt om min resa från Stockholm till Bryssel. Ni har väntat länge nog nu. Here we go.


Eftersom Ryanair inte längre flyger till Bryssel från Skavsta fick jag denna gång boka resan hos ett annat bolag. Valet föll på Brussel Airlines som hade en avgång 9.05 på lördagen. För att hinna till Arlanda så tidigt på morgonen bodde jag hos min kompis H i Stockholm fredag-lördag och tog sedan Arlanda Express ut till flygplatsen. Jag var där i god tid klockan 07.30. Jag skulle vara inckeckad senast klockan 8.05. Perfekt. 

Jag klev in i utrikeshallen och tittade på listan med avgående flyg. Men det var något som inte stämde.



Var var flyget klockan 9.05 till Bryssel? Märkligt. Jag försökte hitta en informationsdisk, men utan framgång. Satte mig ner på en bänk och kollade lite närmare på min biljett. 

 

Stockholm BMA, stod det på biljetten. Vadå BMA? BMA....Bro...MmA... Bromma?! Går det forbaskade flyget från Bromma flygplats?! Efter fem väldigt långa sekunder, när det sjunkit in i min hjärna att jag befann mig på fel flygplats, var eder underteckande inte långt ifrån att börja gråta. Klockan var nu ungefär kvart i åtta. Jag hade då insett att det blir inget flyg med Brussel Airlines till Bryssel klockan 9.05. Jag kan helt enkelt inte ta mig till Bromma på mindre än tjugo minuter. Knappt Stålmannen hade hunnit (men han hade i och för sig flugit hela vägen till Bryssel utan hjälp av en maskin med vingar).

Så vad göra? Där stod jag med en obrukbar biljett och en längtan efter en utlandssemester. Jag ska till Bryssel idag. Punkt. Jag stegade bort till SAS biljettdisk. I kön inser jag att detta kommer att bli en dyr historia. En Gunilla stod for betjäningen.


Jag: Hej. Jag har klantat till det. Jag är på fel flygplats och måste till Bryssel idag. (Här förklarar jag vad som hänt).

Gunilla: Oj.

Jag: Ja, oj kan man säga. Vad har ni för avgångar till Bryssel idag? 

Gunilla: (Knappar på datorn). En klockan 9.10 via Frankfurt, men den är lite dyr.

Jag: Hur dyr? 

Gunilla; 11 500 kronor.

Jag: (Hämtar andan). Eh, eller kanske inte. Och den andra?

Gunilla; Klockan 13.15 via Köpenhamn.

Jag: Och den kostar...?


När Gunilla upplyste att resan skulle gå på 4 803 kronor svartnade det en stund för ögonen. Gudars, tänkte jag, detta är inte sant. Först fel flygplats, sedan detta biljettpris. Det är som ett straff för min klantighet. Vad fan gör jag?

Jag: Jag tar den.





Enligt biljetten var sista incheckningstid klockan 12.50. Jag spenderade fyra förskräckligt långa timmar i ett otal obekväma stolar runt om i SkyCity. Klockan 12.30 ställde jag mig i incheckningskön. Men något kändes fel... Tittade på biljetten igen. Boarding time 12.50, stod det. Ännu en gång inser jag att jag gjort ett vansinnigt misstag. Jag rycker tag i närmaste SAS-dressade person som upplyser att jag genast måste checka in mitt bagage som "specialbagage" en bit bort. Sagt och gjort, ingen kö och bagaget incheckat två minuter senare. Puh. Äntligen klar.

Går till gaten. Klockan är 12.50. Inget plan. 13.00, fortfarande inget plan. 13.13: Skylten på skärmen ändras till "Estimated 13.30". Försenat, alltså. Vid denna tidpunkt börjar jag bli orolig för anslutningen i Köpenhamn.

Till slut kommer planet. Klockan 14.00 är alla ombord och vi taxar ut mot startbanan. Flygtiden till Köpenhamn är en timme och anslutningen till Bryssel går 15.10... Enkel matematik gör mig vansinnigt nervös. Väl i luften frågar jag stewarden hur det blir med det anslutande flyget.


Stewarden: Vart ska du?

Jag: Till Bryssel.

Stewarden: Oj då. (När en steward säger "oj då" 10 000 meter över marken är det inget bra tecken).

Jag: Vadå "oj då?"


Han upplyser att vi kommer att landa klockan 14.56, sedan måste vi taxa in till gaten och kliva av.


Stewarden: Du kommer inte att hinna till ditt plan. Därför har vi bokat om dig på ett plan i morgon bitti. Du har ett hotellrum på flygplatsen också.

Jag: Va? Vadå bokat om? Jag ska med det där flyget! I morgon is not an option!

Stewarden: Ja, du kan hinna planet om du springer. Det är teoertiskt möjligt att nå alla delar av flygplatsen inom fem minuter om man är snabb.

Jag: Jag är snabb. Snabbare än mig just nu får du leta efter.

Stewarden: Prova. Hinner du så hinner du, annars har du ett flyg i morgon.


Klockan 14.56 landar vi. Taxningen går lååååångsamt och tre evigheter hinner fara förbi innan flygplansdörren öppnas vid gaten. Alla ska ut samtidigt. Klockan 15.04 tittar jag på departure-skärmen alldeles vid gaten. 15.10 Brussel -- Gate D2, closed. Fan. Det är inte sant. Men jag springer. Jag springer som om jag hade en sabeltandad tiger i hälarna. Nej, ännu fortare. Som jag hade en allsångssugen Magnus Sjögren i hälarna. Så fort.

Det är soprent på folk i D-flygeln där gaterna D1-D4 finns. Det här kommer aldrig att gå, tänker jag. Planet är redan på väg. Men vid gate D2 står fortfarande två personer som håller på att borda. Jag hann. Jag störtar fram till personalen och får fram ett rosslande "Till Bryssel?". Hon tittar bestört på mig och frågar var i all världen jag kom ifrån. "Från Stockholmsplanet" får jag fram. "Jösses, hur hann du det?" frågar hon. "Jag sprang, sprang så fort jag kunde" svarar jag.

Detta kunde ha varit slutet på historien. Men det är det inte.

För mina 4 803 kronor fick jag flyga business class. När man tillhör business class får man saker som de vanliga där bak i planet inte får. Detta, till exempel:

 

Så för 4 803 kronor njöt jag ordentligt av min torra macka med skinka, gurka, ägg och någon läskig anjovis. Det var efter denna måltid som tanken slog mig. Bagaget. Var är bagaget? Eftersom jag redan var inbokad på ett flyg i morgon bitti sitter jag nu egntligen på ett plan där jag inte ska vara. Slutsats: Mitt bagage är inte med på detta plan.

Min slutsats var riktig. När bagageband nummer sju stannade på Zaventemflygplatsen i Bryssel hade min ryggsäck ännu inte dykt upp. Jag kände att just detta behövde jag inte nu. Vad jag behövde var en enormt stark öl och sedan ytterligare tre. Men vad jag fick var 45 svettiga minuter i en "försvunnet bagage"-kö.

Tack och lov kom min ryggsäck till rätta dagen efter och skickades hem till dörren. Tack för det, SAS. Nu ska jag bara ta mig hem till Sverige igen, på lördag. Kan hända blir det en ny historia då.

Då var det dags igen. Skorna är (nästan) torra, bagen packad och jag har ont i kroppen sedan igår. Med tanke på att det är ungefär samma deltagare i dagens tävling som i går så borde jag kunna knipa en bra placering även idag... men vi får väl se. Hålll alla tummar ni har.

Uppdatering: Jodå, det blev en bra dag i dag med. Sol, moln och värme i stället för regn och rusk. Jag kom sexa och vann en kylbag. Nu kanske ni tror att alla priser består av bagar i olika former, men så är inte fallet. Det fanns även bollar, handskar, bordsfläktar, kepsar, vattenkokare och annat att lägga vantarna på.

Och jag fick till och med applåder på hål nio efter ett strålande slag in på green från ett knivit läge intill ett staket. Sedan en fyrametersputt rakt i hål för par.

Idag börjar den så kallade "semestergolfveckan" på Mellringe golfklubb. Varje dag en ny tävling. Jag ska spela idag, tisdag och torsdag. Jag är bara med så att ingen annan ska behöva stå med skammen av att ha kommit sist. Hoppas bara att regnet håller sig borta. Wish me luck.


Uppdatering: Regnet öste naturligtvis ner. Tonvis, rätt ner i huvudet på mig. Nu står skorna på tork på min diskbänk. Men det gick bra. Jag kom trea i min klass och vann en fin bärbag. Och nej, det är inte en väska att ha blåbär eller andra typer av bär i. Man bär den, på ryggen.

Sedan i oktober har min ringfingersring befunnit sig i exil hos A. Saknad, inte minst av höger ringfinger. Men den har tagits väl omhand, det vet jag.
Men så i kväll kom den tillbaka. Eller togs tillbaka, snarare, av undertecknad. Exilen är till ända. A uttryckte visst mått av saknad. Förståeligt. Det är en fin ring.

Jag såg just att Rufus Wainwright ska spela på Trädgårn i Göteborg i kväll klockan 20. Jag slog till direkt och köpte en biljett. Åker strax, mer info om konserten i morgon.

Statistikkurvan över antalet sidvisningar här på bloggen de senaste 90 dagarna är nästan ett litet konstverk: En bergochdalbana i tid och rum som visar att folk faktistkt vill läsa det jag skriver. Jag bockar och bugar.

Först: Jag hatar kabelhärvor. Och sladdar längs golvet.

Semester, dag 3 (i går): Dagen ägnades åt att spika upp diverse sladd längs lister, sladd som legat där och skräpat och samlat damm längs golvet sedan inflyttningen vid nyår. Jag åtgärdade också kabelhärvan bakom tv:n. Nu finns inte en sladd på golvet. Hur skönt som helst.

Semester, dag 4 (i dag): Idag fortsatte kabelprojektet. Mer uppspikning av kabel, denna gång bakom soffan och så tog jag ett nappatag med kabelhärvan bakom datorn. Så här gick det.


1. Före. Detta var utmaningen. Få bort all (jävla) datorkabel från golvet under skrivbordet. Här samlades förut ungefär en miljard ton damm i veckan. Och katthår. Jäklar vad katthår. Jag skulle kunna bygga en ny katt av allt hår där. Målet blev att hänga upp kabeln i något, men vad?


2. Jo, i en gammal tygkasse från Ica. Likt en mini-Ernst (jo, med mina 183 centimeter är jag mini i jämförelse med honom) skred jag till verket. Tygkassen fick hål upptill och på sidorna och skruvades upp bakpå skrivbordet med fem skruvar. Sen pulade jag ner sladdarna i påsen och pillade ut ändarna i lämpligt hål. 


3. Och resultatet? Finfint. Inte en sladd på golvet. Och påsen syns knappt där under bordet. Jag vet, jag kanske överarbetar detta. Kanske borde jag ha skitit i kabelhelvetet och bara dammsugit några fler gånger i veckan. Men jag orkar inte dammsuga. Det är tråkigt. Och tar tid. Jag är banne mig rätt stolt över min tygpåselösning på sladdproblemet.

MySpace, snippor, parmiddagar och religiös fanatism var några av ämnena som ståupparen Magnus Betnér avhandlade i går kväll på Björnis. Klockrent, avskalat och ärligt. Det går att skämta om de mest allvarliga ämnen, men det måste göras på rätt sätt.

Som i går kväll, till exempel.