Would you like something to drink?
En brutalt suddig bild på Rufus och bandet, men det var allt jag lyckades förmå med min kamera med ett ljusinsläpp som en blind mullvad. Men konserten var riktigt bra. En blandning av lågmälda visor, bombastiska rockrökare med nya brassektionen och teatraliska arrangemang.
Men det var en lätt märklig resa.
Märklighet 1.
Väl framme i Göteborg vid 18.30-snåret (då hade jag även hunnit hämta ut biljetten) tog jag mig bort till Trädgårn där han skulle spela. Folk strömmade dit och jag tänkte att det här blir ju bra. Men det var något som inte stämde. Jag tittade mig omkring och ställde mig i kön som redan ringlade lång. Var det den här typen av folk som lyssnade på Rufus? Medelålders, en del barnfamiljer...? Hm. Jag stod kvar och försökte se oberörd ut.
Men jag kunde inte hålla mig. Jag var tvungen att snegla på någon annans biljett. Där stod: Bo Kaspers Orkester. Vad i... tänkte jag medan paniken steg upp från magtrakten och in i hjärnan. Har jag tagit fel på dag? Inte kan det väl vara två konserter av rang samma kvälll på samma ställe?
Men jodå, det kunde det, skulle det visa sig. Bo Kasper och hans orkester skulle spela utomhus och Ruffe inomhus. Puh. Märklighet 1 avmärkligfierad. Insläppet till Ruffe W var först klockan 20, så jag tog mig en vända på stan.
Märklighet 2.
Efter några spänstiga kliv längs Avenyn kändes strupen torr. Jag klev in på ett hak (där de flesta satt och åt) och följande konversation utspelade sig:
Jag: Går det bra att bara ta något att dricka?
Servitrisen: Would you like something to drink? (På klockren svengelska)
Jag: Eeeh... va? ... what?
Servitrisen: You would like something to drink?
Jag: Eeh, well yes, that would be nice.
Jag försökte se oberörd och oerhört engelsk ut. Tydligen uppfattade hon inte att jag ställde första frågan på svenska. Men what da heck tänkte jag. Låt mig då vara engelsktalande turist för någon timme.
Och det var riktigt kul. Servitrisen var svensk, no doubt about that, då hon talade med sina kollegor. Men jag var osvensk. "May I see the menu, please" sa jag och bredde på med min bästa cockney-accent. Och jag fick en meny.
Men det bästa var ändå slutet. Jag hade betalat och stod i begrepp att ge mig av mot Trädgårn.
Servitrisen (med ett leende): Bye!
Jag (lika leendes): Bye! By the way, how do you say bye in swedish?
Servitrisen: We say "Hej då".
Jag: Ok, then. Heidoo!
*insert fem minuter långt asgarv here*
Obetalbart!
Men varför "outade" du dig inte på slutet? Du är allt för snäll.
HA: Hehe.
Peter: Nej, jag ville leva min engelska illusion to the max.
hahahah jag döööör!
men du ser iofs ut som en engelsk skolpojke
;)
=D obetalbart! M liiite elakt kanske. Undra just hur dum hon skulle känna sig om hon visste...
Hej det ar Peppe igen. Du det dar var en liten lustighet du. Ar lite bitter over att jag missade Ruffan men vad fan, formodligen var det minst 17 andra Peppe Eng dar och tittade. Mvh Peppe Eng
*asgarv x 1000* Det var det roligaste jag läst på mycket länge. Jag försöker fortfarande få tårarna att sluta rinna. Varför råkar jag aldrig ut för sånt?
Jag skrattar så jag trillar av stolen!
Helt galet, att du kunde hålla dig genom hela farsen *asg*
Eremo: (Med cockney-accent igen): Well I do my best!
Lia: Inte elakt alls. Hon trodde ju på fullaste allvar att jag var engelsktalande. Om jag hade avslöjat mig hade det varit elakt :-)
Peppe Eng: Hej Peppe Eng. Ja det var tråkigt att du inte hade möjlighet att följa med denna gång. Men jag ska ändå hälsa från Peppe Eng, Peppe Eng, Peppe Eng och Peppe Eng. Alla var där, jättekul! Men Peppe Eng kunde inte komma, han var på någon fotbollsmatch tillsammans med Peppe Eng.
Sven: Hehe. *skickar över en it-näsduk*
Anna: Ja det var faktiskt inte så svårt. Jag satt mest och smålog för mig själv.
