Cykel Bytar Dag
Cats That Look Like Hitler
Neeeeeeej
Halsbandet som varit min trogne följeslagare i sex år föll i bitar idag. Plasttråden klarade inte trycket när en gäspning av det större slaget ökade omfånget på halsen. Halsbandet har förmodligen fått utstå många sådana gäspningar och andra påfrestningar. Klart att det tröttnade till slut.
Men det är tråkigt. Det har liksom blivit en del av mig. Som en tatuering, fast inte beständig.
Jag köpte halsbandet i Belgien 2002 av en kille från Gambia som hette Modo. Jag och ett gäng kompisar gick och spelade sådan där djembetrumma för honom en bit utanför Bryssel.
- Modo? sa jag lite roat när jag hade lärt känna honom lite bättre. Did you know that Modo is also the name of a Swedish ice hockey team?
- Ice hockey? Really? sa Modo lika roat. I've heard about it but never tried it. We have very little ice in Gambia.
Modo hade inget uppehållstillstånd i Belgien, utan hade bara rätt att spendera tre månader åt gången i landet. Sedan åkte han hem till Gambia i tre månader. Där packade han en container full med getskinn, trädstammar, torkade senor för att bygga djembetrummor hemma i Belgien. Han packade också saker för att tillverka smycken, bland annt mitt halsband.
Nu vet jag inte vad jag ska göra med det. Laga kanske, men det ser svårt ut. Någon som är händig på sånt här?
Jag känner mig naken.
Pizzeria Lundby
Här är en av de mest omysiga restauranger som världen någonsin skådat: Pizzeria Lundby. Inrymd i en gammal Konsum/Servus-butik med den glada GB-gubben och ett antal slitna pizzaugnsspatlar (uppsatta med häftstift) på väggarna. Notera även krucifixet mellan skyltarna på den gula fina plåten överst.
Stolar och bord till trots så får man inte äta i lokalen. Fast vem skulle vilja det? (Eh, jo jag har faktiskt gjort det i samband med att D flyttade. Vi fick plastbestick).
Fast bortsett från att haket tycks vara inrett av samma kille som för femton år sedan gav fikarummet på säkerhetsavdelningen på Hall en ansiktslyftning så har Pizzeria Lundby helt fantastiska pizzor.
Jag rekommenderar varmt deras Kebebpizza Special.
Finn ett fel
Bilden till vänster föreställer Selectas kundtidning "Fika". Den handlar om kaffe och kaffebröd, i princip. Men vad är det egentligen för fel med bilden på kaffeälskade Jessica?Live från Nygatan
Nu är det slut med att bara skriva här på bloggen. Det är dags att ta nästa steg i att hänga ut mitt liv på nätet. Det steget heter livesändning. Bambuser.com är en sajt där man kan sända live från antingen sin mobiltelefon eller sin webbkamera rakt ut på nätet (eller till mobil). Måste ju testa.
Just nu hänger min kamera i en ljusstake och filmar ut i vardagsrummet. Sändningen syns i den lilla rutan i högerspalten. Klicka på den så får ni upp en större bild. Varför gör jag då detta? Jo kanske...
... av narcisitiska skäl
... för att jag vill testa tekniken
... inte har något liv (men varför skulle jag då få ett genom att filma det liv jag inte har?)
... för att jag har en ljusstake som lämpar sig för kamerahängning
Jag vet då inte. Men lite kul är det. Live. På bloggen. Direkt. Sändning.
Någon annan kanske kan förklara för mig.
Just nu hänger min kamera i en ljusstake och filmar ut i vardagsrummet. Sändningen syns i den lilla rutan i högerspalten. Klicka på den så får ni upp en större bild. Varför gör jag då detta? Jo kanske...
... av narcisitiska skäl
... för att jag vill testa tekniken
... inte har något liv (men varför skulle jag då få ett genom att filma det liv jag inte har?)
... för att jag har en ljusstake som lämpar sig för kamerahängning
Jag vet då inte. Men lite kul är det. Live. På bloggen. Direkt. Sändning.
Någon annan kanske kan förklara för mig.
Vakna?
Jag konstaterade idag att jag har två lägen när det gäller att komma upp på morgonen.
Läge 1: Jag vaknar antingen pigg eller rejält sömnig, men kan utan problem studsa ur sängen och komma igång med dagens göromål.
Läge 2: Jag vaknar rejält sömnig och att komma ur sängen är i det närmaste omöjligt. Ögonlocken hänger i knähöjd och jag ser suddigt. Jag är inte igång förrän framåt 10-tiden.
Det finns tydligen heller inga gråzoner mellan dessa två lägen.
Som tur är är det läge 1 som är dominerande.
Läge 1: Jag vaknar antingen pigg eller rejält sömnig, men kan utan problem studsa ur sängen och komma igång med dagens göromål.
Läge 2: Jag vaknar rejält sömnig och att komma ur sängen är i det närmaste omöjligt. Ögonlocken hänger i knähöjd och jag ser suddigt. Jag är inte igång förrän framåt 10-tiden.
Det finns tydligen heller inga gråzoner mellan dessa två lägen.
Som tur är är det läge 1 som är dominerande.
"Nej tyvärr, maten är slut"
Johan laddar upp inför säsongens allra första utslag på Herrljunga golfklubb.
Så har vi då tagit oskulden av årets golfsäsong. Tre strålande vackra dagar på golfbanorna i Herrljunga, Ekarna och Vara-Bjertorp. Fredag till söndag bjöd på fem-tio grader varmt luft och nästan bara blå himmel. Perfekt golfväder alltså.
Det som inte var perfekt var väl själva servicen på Ekarnas Golfklubb, där vi bodde. Efter avslutad förmiddagsrunda var vi hungriga som vargar och styde stegen mot golfrestaurangen.
- Hej, två dagens tack.
- Tyvärr, maten är slut, meddelade kökspersonalen.
- Va? sa vi. Vadå slut? Hur kan maten vara slut när det finns boende och betalande gäster här?
Jodå minsann, så var det. Hade vi kommit en halvtimme tidigare hade det funnits käk. Men nu stod vi där, hungriga, irriterade och rejält ölsugna. Damen i receptionen rekommenderade i stället en liten restaurang inne i samhället (Grästorp, ingen metropol direkt). "Kvarterskrogen", hette den. Lät ju trevligt. Det var det inte. Vi hamnade på en riktig sylta med menyalternativ som "fiskfilé" (vadå för fisk?), "panerad fiskfilé", schnitzel och liknande odefinierbara rätter. Vi grimarserade av hunger och slog till på två "Krogenburgare". Det är ju svårt att misslyckas med, kan tyckas. Men icke. Burgaren bestod av tio procent kött och resten ströbröd och nåt slemmigt trådigt och kom nog liksom pommersarna från Euroshoppers reahylla.
Men var sin öl fick vi i alla fall. Kall och god. Tacka herren för det.
Väl tillbaka på golfklubben efter "lunchen" tänkte vi ta varsin öl till i solskenent. Då kom nästa överraskning.
- Nej vi har ingen öl. Vi får leveransen i morgon, säger samme glada kökspersonal.
- Vaf...?! Ska vi alltså sitta i solen och dricka kranvatten?
Som tur var förbarmade sig den trevlige kocken över vår desperata belägenhet och bjöd oss två öl från sin egen kollektion i kylskåpet. Han skulle väl ha dem till kvällen, antog vi. Han räddade nog livet på oss den eftermiddagen.
Han frågade var vi ätit lunch och grimaserade illa. Vi berättade att vi nog skulle gå till Grästorps Värdshus i kväll och käka middag. Då grimaserade han ännu mer och sa att Kvarterskrogen var rena lyxen i jämförelse.
Så hur slutade lördagskvällen? Jo, Johan och jag knatade iväg till Hemköp och köpte rostbiff, potatissallad och tomater. Sedan åt vi middag på motellet och kollade på det fantastiska underhållningsprogrammet Glasklart. En klockren avslutning på golfdagen, alltså.
PS. Behöver jag säga att lunchen var slut även på nästa golfklubb dagen efter? Nej, det hade ni nog redan räknat ut.
Här finns fler bilder från äventyret.
Ny favorit i bloggvärlden
- Fanny, du har så vackert hår.
- Det har du också, Molly.
- Och se så fint hår lilla Prudence har.
- Ja, och Jo Beth har också ett fint hår.
- Och Ma Julie har också ett fint hår.
- Det har du också, Molly.
- Och se så fint hår lilla Prudence har.
- Ja, och Jo Beth har också ett fint hår.
- Och Ma Julie har också ett fint hår.
Ny resa - nya nojor
Det är säkert en del av er där ute som kommer ihåg mina två helvetesresor till och från Bryssel i juli förra året. Om inte, läs del 1 här och del 2 här. De två upplevelserna (eller kanske nerlevelserna, för särskilt "upp" blev man ju inte av strulet) har gjort att jag numera blir rejält nojig inför en ny resa, hur obetydlig den än må vara. Jag kan knappt åka tåg till Stockholm längre utan att svetta sönder mig själv när jag dubbel- och trippelkollar tider, platser och perronger.
Och nu är det snart dags igen: Den 25 maj bär det av till Holland i ett par dagar. Idag bokade jag Ryanair-biljetten som ska ta mig till Eindhoven. Från Skavsta. I Nyköping. Inte Bromma. Inte Arlanda. Skavsta. Som tur var stod L bredvid mig vid datorn och verifierade varenda knapptryckning, datum, tid och plats. Nu ska jag bara kolla upp flygbussarna till Bro...förlåt, Skavsta. Och där är det ytterligare tider, platser och hållplatser att hålla reda på.
Gudars. Hur fan ska jag klara det här? Jag kanske ska skaffa sig en personlig assistent under resan.
Och nu är det snart dags igen: Den 25 maj bär det av till Holland i ett par dagar. Idag bokade jag Ryanair-biljetten som ska ta mig till Eindhoven. Från Skavsta. I Nyköping. Inte Bromma. Inte Arlanda. Skavsta. Som tur var stod L bredvid mig vid datorn och verifierade varenda knapptryckning, datum, tid och plats. Nu ska jag bara kolla upp flygbussarna till Bro...förlåt, Skavsta. Och där är det ytterligare tider, platser och hållplatser att hålla reda på.
Gudars. Hur fan ska jag klara det här? Jag kanske ska skaffa sig en personlig assistent under resan.
Dagens ordspråk
"Det var bättre förr", brukar vissa bakåtsträvare säga. Synd bara att de inte tänkte på det då. Då hade ju allt varit toppen. Eller så kunde de ha sagt "Det blir sämre sedan", vilket också hade förbättrat deras dåvarande belägenhet. Fast jag tror ju att båda påståendena är lika sanna. För vi simmar ju alla i samma båt.
Lancia Y10 Fire
En Lancia Y10 Fire, fotograferad i Örebro den 6 april 2008.
Efter högskolestudierna i Sundsvall startade jag och min kompis F ett it-företag som knackade hemsidor åt företag och organisationer. Året var 1998 och profithungriga riskkapitalbolag tävlade om vem som kunde vräka ut mest pengar över vansinniga it-idéer och blåsa upp it-bubblan mest. Stålarna flödade i branschen och skygglappar var standardutrustning. Kontoren var lyxvåningar, de anställa tjänade multum, ägarna ännu mer. Det fanns helt enkelt ingen ände på pengaflödet.
Mitt i denna bubbla fanns F och jag. Vi såg aldrig röken av några riskkapitalpengar, flotta kontor eller snabba bilar. Vi höll till i ett företagshotell i utkanten av Sundsvall i ett litet rum på femton kvadratmeter. Vi hade så vi klarade uppehället, men inte mer.
Så när storfräsarna i branschen åkte till möten i karavaner av flotta bilar åkte F och jag i något mindre iögonfallande. En Lancia Y10 Fire. Bilen, som knappast var byggd för nordsvenskt vinterklimat, kvalade in någonstans mellan kakburk på hjul och en förvuxen rullskridsko. Enligt de riktiga bilkännarna kunde den även användas som ryggsäck när det behövdes. Till saken hör också att min kompis F är muskulöst byggd och närmare två meter lång, vilket gjorde att han såg ut som Hightower i Polisskolan när han satt bakom ratten.
Men den gjorde jobbet. Den tog oss till och från kunderna runt om i Västernorrland. Men den tog oss (tack och lov) aldrig till de riktigt stora it-pengarna, som visade sig vara lika fiktiva som påståendet att Lancian skulle kunde komma upp över 100 kilometer i timmen på motorvägen.
PS. Ni måste kolla in dessa två fantastiska italienska reklamfilmer för Lancian. Den första med en kåt framtidsrobot och den andra där bilen visas i sitt rätta element: bland Ferrarisar.
Mysteriet med bubbelvattnet
Apropå den märkliga trenden med att köpa vatten på flaska. Så här ser jag det:
Först fanns vanligt vatten i en källa vid något berg. Sedan kom någon på att stoppa bubblor i vattnet. Det paketeras och säljs som, till exempel, Ramlösa Original. Eftersom man nu tillfört något till det vanliga vattnet må bubbelvattnet vara motiverat att sälja.
Sedan upptäckte folket på Ramlösa att bubblorna killade lite för mycket i näsan på vissa konsumenter. Alltså backade man en smula och petade inte i lika många bubblor i sitt flaskvatten. Produkten fick namnet Ramlösa Mindre Kolsyra.
Men sedan kom produkter som Ramlösa Stilla. Det är här som märkligheterna börjar. Man tar alltså samma vatten, fast denna gång stoppar man inte ner några bubblor i det. Vatten direkt från källan, ner i flaskan och ut i butiken.
Min fråga till konsumenterna: Varför över huvud taget göra er besväret att gå till butiken och köpa obubblat vatten när minst lika bra vatten finns i vattenkranen inne i köket?
PS. Den högra flaskan på bilden är mitt förslag till produktutvecklarna på Ramlösa: Ramlösa Kranvatten. Nu behöver ni inte ens skopa upp vattnet ut berget, det är bara att dra ett rör från den kommunala vattenledningen rakt in i fabriken.
Time for image boosting
Denna gitarr säljs på en musikaffär i stan. Jag fundrar starkt på att köpa den, som en hårdrockig injektion till min annars rätt lama musikaliska image. Tänk dig denna på väggen i vardagsrummet. Det vore grejer det.
Hade du sagt något om kråkan?
I går var jag i Stockholm på utbildning med jobbet. För att slippa åka det tidiga morgontåget från Örebro sov jag över hos en kompis på Söder.
Nu till saken. Det sista jag gjorde innan jag tog på mig ytterkläderna och gick från kompisens lägenhet var att snyta mig. Men när jag drog på mig jackan upptäckte jag till min förskräckelse en stor kråka på tröjan.
- Tänk om den suttit där hela dagen under utbildningnen, sa jag till min kompis.
- Ja, undrar om någon hade sagt något?
Kråkan avlägsnades och jag åkte till hotellet vid Humlegården där utbildningen hölls. Nu till den egentliga saken. Vid lunchen upptäckte jag att en kurskamrat hade en jättekråka som hängde ut i ena näsborren. Jag satt snett emot honom vid bordet och höll på att sätta fisken i halsen vid åsynen av den.
Vi måste ha varit åtminstone fem personer som sett den. Ingen sa något. Alla försökte hålla masken. Jag sa inget, mest som ett socialt experiment. Hur länge dröjer det innan någon påpekar kråkan i näsan eller att han avlägsnar den själv? Och hur gör han det? Det får givetvis inte synas att han upptäckt en jättekråka i näsborren.
Hur skulle du gjort i samma situation? Skulle du sagt något eller hållit klaffen?
Nu till saken. Det sista jag gjorde innan jag tog på mig ytterkläderna och gick från kompisens lägenhet var att snyta mig. Men när jag drog på mig jackan upptäckte jag till min förskräckelse en stor kråka på tröjan.
- Tänk om den suttit där hela dagen under utbildningnen, sa jag till min kompis.
- Ja, undrar om någon hade sagt något?
Kråkan avlägsnades och jag åkte till hotellet vid Humlegården där utbildningen hölls. Nu till den egentliga saken. Vid lunchen upptäckte jag att en kurskamrat hade en jättekråka som hängde ut i ena näsborren. Jag satt snett emot honom vid bordet och höll på att sätta fisken i halsen vid åsynen av den.
Vi måste ha varit åtminstone fem personer som sett den. Ingen sa något. Alla försökte hålla masken. Jag sa inget, mest som ett socialt experiment. Hur länge dröjer det innan någon påpekar kråkan i näsan eller att han avlägsnar den själv? Och hur gör han det? Det får givetvis inte synas att han upptäckt en jättekråka i näsborren.
Hur skulle du gjort i samma situation? Skulle du sagt något eller hållit klaffen?
