Reflexion.

Jo så här är det.

Jag står i begrepp att byta leverantör av bredband, telefoni och digital-tv. Jag ska efter många år överge trygga Telia och istället sälja min själ till Bredbandsbolaget. Orsaken? Billigare bredband (nåja, några tior i alla fall), bättre tv-utbud (vad ska jag med det till som nästan aldrig kollar på tv?) samt billigare telefoni. Nu blir det ip-telefon, helt utan månadsavgift, vilket är bra eftersom jag bara ringer för kanske 50 kronor i kvartalet från min fasta telefon.

Det hela började för ungefär två månader sedan. Jag nappade på en annaons och ringde Bredbandsbolaget. Jodå, de skulle fixa allt åt mig: De skulle kontakta Telia, säga upp alla mina nuvarande tjänster där och flytta över mig till dem. Jag skulle inte behöva lyfta ett finger. Och ingen väntetid (utan bredband, telefon och tv) under bytet. Finnemang.

Tre dagar efter samtalet damp det ner ett kuvert från Bredbandsbolaget i brevlådan. Jag sprättade det glatt i tron om att få ett meddelande att nu är allt fixat. Icke så. Så här stod det:

"Nuvarande internetleverantör okänd"

Förlåt? Vadå okänd? Jag har ju alltid haft Telia som levernatör. Hur kan min levernatör vara okänd? Jag ringde till Bredbandsbolaget igen. Jodå, så var det, leverantören kunde inte hittas. "Det kanske blev något fel vid datakörningen", upplyser kundtjänsttjejen. "Jag ber dem göra om den."

Ok. Tre dagar senare ligger ytterligare ett bredbandsbrev på dörrmattan. "Nuvarande internetleveranör okänd". Meh. Nu ringer jag själv Telia för att kolla om jag är okänd. Kanske hade jag trillat ur datasystemet och förpassats till någon digital avskrädeshög på Telias bakgård. Men inte då. Jag fanns, fick jag veta. Jag hade till och med ett kundnummer som jag noterade på ett papper.

Ytterligare ett samtal till Bredbandsbolaget. Denna gång levererade jag dessutom det nyss nertecknade kundnumret till dem. "Nu ska det nog fixa sig", sa kundtjänströsten. Jo tjena. Tre dagar senare (saker och ting verkar visst ta exakt tre dagar på det där bolaget, förutom att fixa mitt bredband då förstås) ligger vadå innanför dörren? Jo, ett brev. Vid det här laget visste jag redan vad meddelandet var innan jag öppnade brevet.

Suck.

Vid det här laget hade en vanlig Svensson gett upp. Det hade inte längre känts meningsfullt att utstå allt detta krångel bara för att spara några kronor i kvartalet. De hade nog gladeligen stannat kvar hos Telia och betalat den hutlösa fasta avgiften på telefonen. Men inte en vanlig Mattsson. Han hade bestämt sig för att byta. Därför ringde han ytterligare ett samtal till kundtjänsten på BBB. Nu fick jag prata med en person med något mer tekniskt kunnande än de tidigare.
"Har du digital-tv hos Telia?", frågare rösten.
"Ja", sa jag.
"Ahaa... då är det där det krånglar"
Jag undrade varför och fick veta att digital-tv-abonnemanget på något vis kan "störa" den automatiska flytten mellan bolagen. Lösningen blev att ringa till Telias kundtjänst och säga upp digital-tv:n. Sen ringa BBB igen och be dem köra flytten. Igen.

Och se på fan. Efter min sedvanliga tredagarsväntan på brev från Bandbolagsbredet kom så meddelandet jag väntat så länge på:

"Välkommen till BBB. Ditt nya riktiga Bredband kopplas in 2008-01-11"

Men resan har gjort mig skeptisk. Jag vet hur många som plötsligt stått utan bredband och allt annat det datum som bytet ska ske. SÅ jag håller alla tummar jag kan hitta. Och fram till den 11 januari är jag dessutom utan tv. Men vad gör det. Jag tittar ju ändå inte så mycket.

Fortsättning följer.

I brist på annat vettigt att skriva snor jag en lista till. Den här har jag sett förut, men är värd att upprepas.

Hur man upprätthåller galenskapen i livet:
1) Vid lunch, sitt i din parkerade bil med solglasögonen på. Peka på förbipasserande bilar med en hårtork. Se om de saktar in.

2) Sök dig själv via växeln. Försök INTE förställa din röst.

3) När någon ber dig om hjälp, Säg: jag delegerar!

4) Varje gång någon ber dig att göra något, fråga om de vill ha pommes frites till det?

5) Ställ sophinken på skrivbordet med en lapp med texten: Inkorg

7) Häll koffeinfritt kaffe i kaffeautomaten i tre veckor. När alla har kommit över sitt koffeinberoende, byt till espresso.

8) I minnesfältet på alla dina inbetalda räkningar skriv: För sexuella tjänster.

9) Avsluta alla dina meningar med: "I enlighet med profetian."

10) Använd inte punkt

11) Så ofta som möjligt: hoppa istället för gå.

12) Fråga folk vilket kön de tillhör. Skratta hysteriskt när de har svarat.

13) Specificera att din drive in order är för att "ta med".

14) Sjung med på Operan.

15) Gå på poesiafton och fråga varför dikten saknar rytm.

16) Häng myggnät runt ditt skrivbord. Spela band med djungelljud hela dagarna.

17) Fem dagar i förväg talar du om för dina vänner att du inte kan komma på deras fest för att du har huvudvärk.

18) Be dina arbetskamrater tilltala dig med ditt Gladiatorsnamn, Rock Hard, eller varför inte Snöret.

19) När pengarna kommer ut ur bankomaten, skrik "Jag vann!","Jag vann!" "Tredje gången denna vecka!!!"

Jag greppar mitt gröna vinnarklot under onsdagens bowling med NA-redaktionen. Det gick så bra att jag vann, med en poäng över en lätt frustrerad Fredik Carlsson på sporten. Hehe. Kom igen nästa år.

Bowling är egentligen inte min grej. Jag fattar liksom inte vad som är så kul med att kasta en skittung boll mot några vita pinnar. Vari ligger själva sporten? Men går det bra så är det ju kul. Fast jag håller mig nog till små vita bollar, både de med hål och och de utan.

Bilden är tagen av Cecilia Lönn.

Som jag just skrev i ett mail: Det är nästan läskigt hur bortskämd man blivit med att skicka och få omedelbara svar via sms. Det finns någon slags förväntan att ett svar inte får dröja mer än ett par minuter, då börjar man bli otålig. Man börjar fundera på om man skrivit något dumt, olämpligt eller så provocerande att personen i andra änden genast straffar en med att skicka tillbaka kompakt tystnad.

Det hände mig tidigare ikväll. Inte för att jag skrivit varesig något dumt eller provocerande, men svaret dröjde och jag började fundera på varför. Svaret var enkelt. Personen i andra änden hade kontantkort som fick pengatorsk. Jahaja. Så enkelt var det.

Men förr då? Då skickade man ett brev. Handskrivet. Ner med det i lådan och gå hem och vänta. Och då var det inga minuter man väntade. Svaret kunde lätt dröja veckor. Hade man en flitig brevvän kanske man bara behövde vänta några dagar. Men ändå. Visst har vi blivit mer otåliga?

Då var man tillbaka på jobbet igen. Men bara för ett par timmar för att fixa lite viktiga grejer. Sedan blir det hem till sängen (möjligen soffan och en film) för att kurera mig. I går var jag inte på jobbet utan låg i en soffa och vilade och sov. Hur skön dag som helst. Men jag känner att jag behöver ännu mer vila för att bli frisk igen. Helgen kommer bli den lugnaste i mannaminne.

*fräääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääs*

Kände mig frusen i sängen i morse när katterna väckte mig vid halv sju. Jag drog över mig ett extra tjocktäcke och somnade om till halv tolv. Men i halsen fanns en irritation och i huvudet en lätt värk som har hållit i sig hela dagen. Det finns bara en bra medicin för detta: En och en halv timme på en innebandyplan.

Så nu, efter en och en halv timme på innebandyplanen, har jag ... hmm fortfarande lite ont i halsen och en lätt huvudvärk. Men det blir bättre i morgon, det blir det alltid.

Jag stoppade in hörlurarna i öronen nyss och sa till Anders att jag bara måste lyssna klart på ett par låtar.

- Jag kör lite Hoola Bandola Band så här på morgonen, sa jag.
- Jaså, du sysslar alltså med prog-rammering, svarade han.

Det är humor det. Nördigt, men högklassigt.

Någon som är sugen på att gå en allmän kurs? Och lära sig lite om ... om ... allmänna grejer?

Vi har en hel massa utvecklingsjobb som bara måste bli klart inom en mycket snar framtid. Därför bestämde Anders och jag att jobba några timmar idag, lördag. Och det är inte så dumt faktiskt.

Fördelar:

1. Inga telefoner ringer (vi är ju first line support för tre tidningstitlar samt annons- och prenumerationssystem).

2. Inga kollegor som kommer och tjatar.

3. Outlook är inte ens igång.

4. Man hinner tänka en tanke färdigt utan att telefonen/folk stör.

5. Man slipper trängas på stan och/eller kaféer med en halv miljon andra örebroare.

6. Övertidsersättning!

Kors. Enligt Facebook, och Facebook har ju alltid rätt, så är jag 55 år gammal. Det får en rad obehagliga konsekvenser.

1. Det är bara tio år kvar till pensionen och jag har knappt börjat pensionsspara. Enligt senaste informationsbrevet kommer jag att kunna kvittera ut runt 20 spänn i månaden.

2. Jag har ännu inga barn som kan ta hand om mig när jag blir ännu äldre. Någon som vill hjälpa till att fixa några? Jag bjuder på middag efteråt.

3. Jag måste sluta kolla på Heroes. Ingen 55-åring med självaktning kollar på något så töntigt som Heroes.

4. Jag måste sluta spela innebandy. Vid 55 har jag nämligen fått problem med knäna.

Skit också. Ålderdomen suger.

Varför känner man sig så otroligt duktig efter att ha städat lägenheten? Vad är det för primitivt grottbehov som blir tillfredsställt?

Brigitte Bardot, Depeche, Pontus & Amerikanerna, Cash, Willie Nelson, Rufus Wainwright, Ulf Stureson. Alla dem och många många fler får plats i den alldeles fantastiska iPodden jag köpte i går.

Jag fattar inte hur de får in alla de människorna i den lilla manicken, än mindre hur de överlever där inne. Hur får de mat? Finns några toaletter? Jag kanske måste stoppa in lite pannbiff med lök i något av uttagen så att de överlever. Det är kanske är genom samma hål som de uträttar behoven... huga.

Hur som helst så är de i alla fall väldigt lydiga där inne i maskinen. Jag behöver bara trycka på en liten knapp så börjar de sjunga och spela för mig. Samma knapp får dem att tystna. Tekniken är bra underbar, eller hur?